På ny kula


Idag har det gått exakt åtta veckor sedan jag fick en ny höftled. Sjukskrivningen lider mot sitt slut, och det känns som om det är på sin plats att sammanfatta mitt liv sedan jag startade ”på ny kula”. (Kanske kan det vara av intresse för er att veta ungefär vad ni har att vänta om ni också skulle behöva såga av er benet.)

Vecka 1 – 2

Ett par dagar av smärta följdes av några behagliga veckor veckor då jag snabbt kunde trappa ner dosen av smärtstillande. Det var en lugn tid, då jag mest låg och läste böcker. Träningen bestod av rörelserna i den broschyr som sjukhuset förser en med. Den jobbigaste rörelsen i broschyren var ”hitlerbenet”, då man liggande på rygg i sängen ska sträcka det ”nya” benet upp mot taket – det gick bara inte, det var som om musklerna saknades helt! Jag var också helt övertygad om att det nya benet var minst två centimeter längre än det gamla.

Vecka 3 – 4

Trots stelhet och begränsad rörlighet tog jag jag nästan från första dagen dagliga promenader på kryckor; den första gången gick jag runt radhuset – 200 m. Efter ett par veckor fick jag skjuts till Stadium för inköp av ett par gångstavar. (Man bör inte köra bil de första sex veckorna.) Nu kunde promenadernas längd utökas även om jag fortfarande haltade märkbart. (Att idka stavgång kändes i början rätt konstigt eftersom det tidigare framstått som en ”gubbsport” för mig, men satt i relation till kryckgång är det rätt sportigt.)

Vecka 5 – 6

Efter fyra veckor tog mig till sjukgymnasten. Hitlerbenet fungerade fortfarande sådär, och om jag tappade något på marken använde jag helst griptången för att plocka upp det. Mitt främsta mål var att öka rörligheten; att kunna sätta på strumporna och skorna utan hjälpmedel – och att plocka upp en enkrona från marken utan att behöva gå ner på knä! Benlängdsskillnaden var också fortfarande ett problem. Eftersom sjukgymnasten har sina lokaler på ”Friskis” fick jag omgående ett svettigt program – maskiner på gymmet och gummiband för hemträningen.

Vecka 7 – 8

Efter sex veckor får man ta i hårdare och böja höften mera. Om såret är helt läkt får man också börja simma nu. Det var därför en lycklig dag när jag rev av plåstret och skrapade bort de sista sårskorporna. Nu kunde jag börja träna mer allsidigt. Och när man är ledig hela dagarna är det inte så svårt att under veckan hinna klämma in ett par långpromenader, två-tre gymbesök (sjukgymnasten) och ett par simpass à 1 000 – 2 000 meter.

Sen då

Den förbättrade träningen har gjort att rörligheten har ökat snabbt. Jag har uppnått målet att kunna ta på mig strumporna och knyta skorna. Mest fantastiskt är att benet plötslig har ”satt sig” – båda benen känns lika långa, och hältan är knappt märkbar.

Jag har själv funderat över om min sjukskrivning nu är en ren lyx – jag kan ju bevisligen gå och stå. Men det händer så mycket nu, och min uppfattning är att de kvarvarande veckorna kanske är de som är de allra viktigaste. Jag har till exempel ännu inte uppnått målet att utan problem kunna böja mig ner och plocka upp saker från golvet. Och jag har fortfarande en form av restvärk eller kramp i underbenet, som ofta väcker mig om nätterna.

Sammantaget känns det som om detta är en resa som jag gärna gör om. Man får läsa böcker och träna på heltid, och folk är snälla och förstående och kommer med presenter. Sedan är ju ärr sexiga på en karl, eller hur? (Tror ni Facebook skulle protestera om jag lade upp en – rätt anständig – bild på en ärrad rumpa?)

Tack

Återigen tack till mina kamrater som försåg mig med en kasse öl och vin när jag kom hem från sjukhuset. Det dröjde faktiskt sex veckor innan jag öppnade den första flaskan, i början berodde det på att sjukhuset råder en att avstå från alkohol efter operationen, och sedan kändes det bara onödigt. Nu har jag dock trillat dit igen, och det var minsann ingen fulöl ni kom med!

Annonser

Om sambergs

60-årig miljöinspektör i Höganäs med stort dataintresse. Har en blogg på wordpress.com för att spara pengar. (Hade tidigare en blogg på ett webbhotell - det blev för dyrt eftersom jag mycket sällan uppdaterade den.)
Det här inlägget postades i Familj och fritid. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s