På ny kula

Idag har det gått exakt åtta veckor sedan jag fick en ny höftled. Sjukskrivningen lider mot sitt slut, och det känns som om det är på sin plats att sammanfatta mitt liv sedan jag startade ”på ny kula”. (Kanske kan det vara av intresse för er att veta ungefär vad ni har att vänta om ni också skulle behöva såga av er benet.)

Vecka 1 – 2

Ett par dagar av smärta följdes av några behagliga veckor veckor då jag snabbt kunde trappa ner dosen av smärtstillande. Det var en lugn tid, då jag mest låg och läste böcker. Träningen bestod av rörelserna i den broschyr som sjukhuset förser en med. Den jobbigaste rörelsen i broschyren var ”hitlerbenet”, då man liggande på rygg i sängen ska sträcka det ”nya” benet upp mot taket – det gick bara inte, det var som om musklerna saknades helt! Jag var också helt övertygad om att det nya benet var minst två centimeter längre än det gamla.

Vecka 3 – 4

Trots stelhet och begränsad rörlighet tog jag jag nästan från första dagen dagliga promenader på kryckor; den första gången gick jag runt radhuset – 200 m. Efter ett par veckor fick jag skjuts till Stadium för inköp av ett par gångstavar. (Man bör inte köra bil de första sex veckorna.) Nu kunde promenadernas längd utökas även om jag fortfarande haltade märkbart. (Att idka stavgång kändes i början rätt konstigt eftersom det tidigare framstått som en ”gubbsport” för mig, men satt i relation till kryckgång är det rätt sportigt.)

Vecka 5 – 6

Efter fyra veckor tog mig till sjukgymnasten. Hitlerbenet fungerade fortfarande sådär, och om jag tappade något på marken använde jag helst griptången för att plocka upp det. Mitt främsta mål var att öka rörligheten; att kunna sätta på strumporna och skorna utan hjälpmedel – och att plocka upp en enkrona från marken utan att behöva gå ner på knä! Benlängdsskillnaden var också fortfarande ett problem. Eftersom sjukgymnasten har sina lokaler på ”Friskis” fick jag omgående ett svettigt program – maskiner på gymmet och gummiband för hemträningen.

Vecka 7 – 8

Efter sex veckor får man ta i hårdare och böja höften mera. Om såret är helt läkt får man också börja simma nu. Det var därför en lycklig dag när jag rev av plåstret och skrapade bort de sista sårskorporna. Nu kunde jag börja träna mer allsidigt. Och när man är ledig hela dagarna är det inte så svårt att under veckan hinna klämma in ett par långpromenader, två-tre gymbesök (sjukgymnasten) och ett par simpass à 1 000 – 2 000 meter.

Sen då

Den förbättrade träningen har gjort att rörligheten har ökat snabbt. Jag har uppnått målet att kunna ta på mig strumporna och knyta skorna. Mest fantastiskt är att benet plötslig har ”satt sig” – båda benen känns lika långa, och hältan är knappt märkbar.

Jag har själv funderat över om min sjukskrivning nu är en ren lyx – jag kan ju bevisligen gå och stå. Men det händer så mycket nu, och min uppfattning är att de kvarvarande veckorna kanske är de som är de allra viktigaste. Jag har till exempel ännu inte uppnått målet att utan problem kunna böja mig ner och plocka upp saker från golvet. Och jag har fortfarande en form av restvärk eller kramp i underbenet, som ofta väcker mig om nätterna.

Sammantaget känns det som om detta är en resa som jag gärna gör om. Man får läsa böcker och träna på heltid, och folk är snälla och förstående och kommer med presenter. Sedan är ju ärr sexiga på en karl, eller hur? (Tror ni Facebook skulle protestera om jag lade upp en – rätt anständig – bild på en ärrad rumpa?)

Tack

Återigen tack till mina kamrater som försåg mig med en kasse öl och vin när jag kom hem från sjukhuset. Det dröjde faktiskt sex veckor innan jag öppnade den första flaskan, i början berodde det på att sjukhuset råder en att avstå från alkohol efter operationen, och sedan kändes det bara onödigt. Nu har jag dock trillat dit igen, och det var minsann ingen fulöl ni kom med!

Annonser
Publicerat i Familj och fritid | Lämna en kommentar

Höften är kommen

Jag har just genomlidit höfthelgen: Den inleddes traditionsenligt med skärfredagen. Sedan följde spylördagen och långsöndagen, då jag höll mig undan från världen. Nu på måndagen har jag återuppstått och vandrat runt i byn!

Om ni undrar hur man mår precis efter ett höftbyte så kan man sammanfatta det som ovan. Eller mer i detalj: Första dagen serveras du en rejäl dos droger och så sker det! Andra dagen fortsätter du ta droger och må illa. Tredje dagen ligger du i din säng med smärta och lätt ångest (”Vad har jag gjort? Var detta verkligen rätt?”). Trots detta kan du nu sova nästan en hel natt utan smärta. Och på fjärde dagen klarnar det! Du kan nu förflytta dig till och från toaletten utan större smärta, och du kan till och med ta en promenad runt huset eller ner till havet. (Du som du bor i Bagarmossen bör inte försöka gå ända ner till Söderbysjön! Det är för långt, och underlaget bör vara slätt.)

Ungefär som en av de häftigaste hösthelgerna i gymnasiet, med andra ord. Jag kommer särskilt att tänka på en klassfest med övernattning på en skärgårdsö 1972 eller 73, den inkluderade grundstötningar, hot med harpungevär och allmän förvirring. Fast kul hade vi. Förmodligen för att ingen tog morfin och sågade av sig benen. Det är skillnad på höstfest och höftfest. Lyckligtvis firade de flesta av oss inte höstfesterna med något tyngre än Beyaz och Silver rom.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Bytt är bytt – kommer aldrig mer igen

I morse klockan 07.30 checkade jag in på Hässlehoms sjukhus.

Jag hade äntligen lyckats hitta någon som ville byta till sig min gamla ruttna höft! I utbyte skulle jag få en dito i titan! Vilket uppköp, tyckte jag. Titan och keramik!

Jag har i och för sig funderat på om jag skulle kunna få ett bättre anbud någon annanstans – men vad f-n – man är ju inte Elvis! (Han hade fått en tunna guld i utbyte för bara en del av höftbenskammen.) Nåväl, jag lever i alla fall. (Till skillnad från Elvis. Frid över hans minne.) Och jag har en höft kvar att byta med. Anbud tages!

Skämt åsido, de har verkligen rutin på såna här operationer här.Hässleholm är störst i landet på det som kallas ”höftledsplastik. Jag visste det eftersom jag hade kollat in ”Höftregistret” innan jag bestämde mig.

När jag kom in blev min ”hudkostym” helkroppsbesiktigad av en trevlig kvinna. Det vill säga jag fick klä av mig naken och visa att jag inte hade sår eller utslag som kunde vara en risk ur hygienhänseende. Dagarna innan hade jag fått skrubba varenda centimeter med desinfektionsmedel kvällar och morgnar, så jag hade rätt bra koll och var inte speciellt orolig. Efter godkännandet fick jag dra på mig en ungefär tre storlekar för stor omgång av operationskläder. Men det kändes luftigt och bra.

Även i fortsättningen gick allt som på räls. Jag fick ryggmärgsbedövning och de frågade om jag ville vara vaken eller om jag ville sova. ”Jag tänker inte syssla med sånt här i framtiden, och jag litar på att ni vet vad ni gör!”, sa jag och accepterade det lugnande medel de gav mig.

Sedan sov jag en och en halv timme. Och det känns som om de har bankat och skurit rätt ordentligt. Jag har redan passerat uppvaket och är nu installerad på avdelning två. De väntar på att jag ska kissa. Och det gör jag med, ärligt talat undrar jag om jag har några genitalier kvar. Jag har ingen känsel där nere. Tänk om jag ritade pilen fel!

Måste kolla, återkommer!

My body has been a good friend…

 

 

Publicerat i Familj och fritid | Lämna en kommentar

Lite reklam

Nu är det dags för lite gratis reklam: Har ni prövat Radital liniment? Det sägs ha en rent förtrollande verkan på djur och människor.  En av mina arbetskamrater berättade i veckan om något muskelbesvär som hon behandlade med linimentet. Då kom jag ihåg att jag brukade använda det för ungefär trettio år sedan, och att jag skrev en betraktelse där linimentet spelade huvudrollen. Nu har jag rotat fram det gamla papperet, och ni ska få njuta av berättelsen (som aldrig tidigare publicerats). Året var 1982, och historien är alldeles sann och oredigerad:

Radital förvandling

Jag skottade snö i Gamla stan under vinterns sista tvekande veckor av långsamt bortsmältande. Det var tung, vattensjuk snö och tjocka, ryggbrytande sjok av is som skulle spettas loss och transporteras ut ur gränderna med redskap som Mårten Trotzigs samtida knappast skulle ha funnit chockerande moderna. Mina arbetskamrater var hårda, seniga karlar som kände till varenda gatubrunn och utskjutande dörrpost i hela Gamla stan, de visste precis var en ojämnhet i Prästgatan påkallar extra uppmärksamhet från föraren av en väghyvel. Men de skulle definitivt aldrig lyfta en spade för något som en traktor kan nå, och de har säkert inte kommit försent till en rast sedan Stockholms blodbad, den där dystra dagen för 460 år sedan då de helt avtalsvidrigt kommenderades att skölja Stortorget med många hinkar vatten.

– Det var hårda tider det, men sen kom Palm och Branting, brukade Stora Spettet sammanfatta seklernas flykt, med eftertryck av en stråle brun tobakssås som han skickade iväg över rummet i rastlokalen.

– Jo! brukade de andra – Basen, Gotland, Sur-Oskar, Bonn-Kalle och Elis med läppen – vältaligt instämma utan att se upp från killekorten.

Som ny i denna historiska kår hade jag inte samma förnuftiga självbevarelsedrift, jag var ju ung och arbetet var en utmaning. Att ha brutit fram trettio meter av Gåsgränd före kafferasten var en prestation som fyllde mig med en oerhörd stolthet. Jag hade besegrat naturens krafter i Gamla stan. Värken som kom då man fått spänna sina muskler till det yttersta och sträcka sina senor tills de protesterade, var en belöning fullt likvärdig med det länge eftersökta svaret på en komplicerad ekvation. 

Men värken i ryggen släppte inte, trots att jag så småningom kommit att besöka både massörer och läkare och pröva allt vad kloka gubbar och gummor haft att erbjuda av kattskinn och grodspott. Nej, ingenting hjälpte förrän jag fann den här dammiga lilla gula flaskan i en djuraffär. ”Liniment för tävlingshästar, mot muskelvärk och ledbesvär” stod det på den. Först skrattade jag för mig själv, i min fantasi föregripande allt vad mina vänner skulle kunna tänkas säga om linimentet och dess effekter. Sedan beslöt jag mig för att ändå pröva en flaska, och det ångrar jag sannerligen inte. Linimentet har haft en rent förtrollande verkan.

Jag känner inte alls av mina ryggbesvär längre, trots att mitt nya arbete som ledare för Skansens ponnyridning ibland är fysiskt mycket krävande. Jag smörjer det onda stället, i höjd med bogen, varje dag. Ibland smörjer jag också in benen, eftersom jag tycker att jag då hoppar högre och springer fortare, det ger spänst åt gången på något sätt. På mina arbetskamraters inrådan har jag också börjat sova stående, vilket stärker benmusklerna ytterst effektivt. Jag har även gått över till en helt vegetarisk diet, med mycket havre och russin.

Tyvärr tycks det finnas många människor som inte kan förstå andras sökande efter hälsa och harmoni, utan angriper de beteenden som de finner ”avvikande”.  Jag bär därför en form av tunga, fasta knogjärn som skydd mot skinheads och andra ligister som allt oftare vill sätta sig på mig eller slänga av mig då jag åker tunnelbana. På grund av dessa järn har jag lite svårt att till exempel öppna flaskor och jag brukar därför sparka på grannens dörr och be honom smörja mig på ryggen innan jag travar iväg till arbetet. I gengäld har jag lovat hjälpa honom med gräsmattan då sommaren kommer – jag är ju en riktig klippare, brukar grannen säga  – vad han nu menar med det?

21/3 1982

Citat | Posted on by | Lämna en kommentar

Om Christian Radich och prinsen av Serendip

Samtidigt som jag bytte huvud i bloggen igår så bytte jag omslagsbild på Facebook, till samma vackra fullriggare. Jag hade ingen aning om detta då, men bilden på skeppet engagerade många facebookvänner, och det visade sig att båten som jag plåtat förmodligen är Christian Radich.

Tall_ship_Christian_Radich_under_sail

Jag brukar slå upp namnen på särskilt spektakulära båtar som passerar i sundet. Hur jag hade lyckats glömma namnet på denna vet jag inte, och det är konstigt eftersom CR är en mycket vacker och välkänd fullriggare. Möjligen missade jag det eftersom vi vid det tillfället var på väg till ett födelsedagskalas och som vanligt var försenade.

Jag rekommenderar http://www.marinetraffic.com/se/ om ni vill följa er favoritfullriggares färder över haven. Visste ni förresten att det engelska ordet för fullriggare är windjammer? Det trodde jag var namnet på en särskild båt.

Medan jag sitter här  och skriver kommer jag att tänka på en film som jag såg med min Far ca 1962. Den hette just ”Windjammer”, och eftersom man inte gick så ofta på bio på den tiden (eller för att filmen var bra kanske) minns jag fortfarande både filmens namn och vissa episoder ur den.

Och nu sluts cirkeln: När jag googlar filmen visar det sig att den handlade om just Christian Radich! Om inte detta är en serendipitet så vet inte jag vad en sådan är! 

Visste väl att jag sett skutan tidigare!

Publicerat i Familj och fritid | Lämna en kommentar

Hur man lyckas eller misslyckas med sin blogg

Jag upptäckte plötsligt att jag inte har skrivit på min wordpressblogg sedan den 15 mars 2013. Antagligen är det helt enkelt dags att inse att det inte är bloggare jag ska bli när jag blir stor! Detta visste jag ju redan när jag startade bloggen, men det får mig att vilja filosofera lite över bloggandets villkor.

Var en nörd!

En god förutsättning för att orka fortsätta som bloggare är att ha ett riktigt nördigt intresse. Om det hade funits ett ämne som jag var helt insnöad på, som fullriggare, djuphavsfiske eller medeltida ikoner, så mycket lättare det vore att blogga då! Då hade jag skrivit regelbundna krönikor om mina ikoner, och haft en entusiastisk läsarskara av likasinnade.

OK, det sista var kanske att ta i – vi säger fullriggare istället för ikoner. Men ni förstår principen och problemet: Jag är inte tillräckligt nördig! Jag hoppar mellan många förströelser, och har aldrig grävt ner mig i det som jag för stunden sysslat med. 

Stick fram hakan och var personlig

Det spelar ingen roll om man skriver ”Invandringen måste ökas!” eller ”Släng ut alla invandrare!”, det viktiga är att provocera ordentligt. Då kommer alltid någon att vilja säga emot och man får läsare.

Man kan också vara personlig och avslöja sina innersta hemligheter. ”Det var jag som sköt Palme”, ”Mina hemorrojder håller på att döda mig”,  eller ”När jag trodde att jag hade HIV”, är exempel på ämnesrubriker som garanterat väcker intresse och drar läsare.

Jag ger inte upp ännu

Hur kul kan det vara att läsa om Max Sambergs i Höganäs? Han som saknar nördiga intressen, inte sticker fram hakan i samhällsdebatten, och inte törs avslöja sina innersta hemligheter.

Jag lägger dock inte av (ännu). Istället ska jag börja det nya året med att avslöja ett par saker om mig själv. (Jag går ut lite lugnt, så får vi se om de tyngre grejerna kommer senare.) Dessutom har jag idag bytt huvudet på bloggen till en bild av en stolt fullriggare (om det var en sådan, flera master hade den i alla fall) som seglade förbi utanför mitt fönster i augusti månad. 

  • Det nördiga intresset
    Jag har något tusental Kalle Ankor, från 1950 – 1970, i bokhyllan. (Jag läser dem ibland, men jag har tyvärr aldrig forskat i Carl Barks konst eller familjen Ankas släktskapsförhållanden!)
  • Provokationen
    Är det fler än jag som tycker att hundlobbyisterna är rätt gnälliga kring nyår? Jag menar, vi andra får ju stå ut med deras hundar året runt. När jag var liten smällde vi Kinapuffar oavbrutet mellan jul och trettonhelgen, och skotträdda hundar hörde man inte talas om på den tiden. (Med detta avslöjas även att vi aldrig har haft hund i vår familj.)
  • Det personliga avslöjandet
    Det var inte jag som sköt Palme, jag var i Umeå när det skedde. Däremot kan jag avslöja att jag har ruskigt torra och spruckna hälar, speciellt vintertid! (Åse tycker att det är äckligt, men mig stör det inte så mycket.)
Publicerat i Åsikter | Lämna en kommentar

Give up your guns!

Idag drog jag nytta av den allmänna vapenamnestin och lämnade in min revolver till polisen.

Den började liksom bränna i fickan när jag läste om Oscar Pistorius och hans fru. Ni har väl inte missat det: Oscar vaknade, såg att det lyste på toa och sköt resolut fem skott genom toadörren. Inte fan kan man väl tänka sig att ens fru skulle kunna vara kissnödig mitt i natten!

– Nu är det dags, sa Åse när jag relaterade historien, passa på och dumpa revolvern hos polisen!

”Vapenamnesti” innebär att man kan ta sina illegala skjutvapen och knalla ner till polisen med dem utan att man blir lagsökt för innehavet. Polisen får inte ens fråga var man fått dem ifrån. Just nu gäller detta i hela landet, i tre månader från den 1 mars 2013.

SAM_3554

Mycket behändigt, men det finns en del svårigheter:

För det första gäller amnestin bara för skjutvapen och ammunition.

Amnestin gäller alltså inte för knivar, kaststjärnor eller sprängämnen. Detta missade en 87-årig gubbe i Vällingby som ville bli av med sina handgranater. (Såna kan man ju inte bara kasta hur som helst!)  Så gubben knallade snällt ner med dem till polisstationen och lade upp dem på disken för återvinning. Poliserna slängde sig ut genom fönstren! Sedan utrymde de stationen tills en bombgrupp hade konstaterat att granaterna var oladdade. Gissa om gubben fick bannor!  Så går det när man försöker vara snäll!

För det andra är det bara vissa polisstationer som vill ta emot vapnen.

I min närhet är det Helsingborg som gäller som inlämningsställe. Men till Helsingborg är det 25 km, och jag är inte där ofta.  Bussen är dyr och tar nästan 30 minuter enkel resa! Detta hade jag som motargument när Åse och jag diskuterade fallet Pistorius:

– Varför ska de göra det så svårt för en, sa jag. Åka till Helsingborg – löjligt! Du som jobbar på sjukhuset vet ju hur bra Blodbussen funkar. Varför har de inte en Pistolbuss! Den kunde köra runt till småorterna och hämta in alla pistoler en gång i månaden året runt. Den kunde ta knivar också, och stanna utanför t.ex. systembolaget. Och utanför skolorna. Det vore ett verkligt förebyggande arbete!

– Du är inte klok, sa Åse. Packa ner pistolen och packa dig iväg!

Lyckligtvis läste jag i tidningen dan efter, att man kan gå till den lokala polisstationen, om man anmäler sin ankomst i förväg. Man bör dessutom ha vapnet dolt i en låda. (Kan tänka mig det! Hur skulle det ha sett ut om jag plötsligt hade klivit in på stationen och gått fram till luckan med revolvern i handen! Kunde ha slutat illa!)

Vad gör man inte för husfriden! (Dessutom började jag själv tycka att det kändes lite obehagligt att gå på toa på natten.) Nu är jag alltså avväpnad – det känns konstigt men bättre än jag trodde att det skulle göra.

Jag tycker därför att alla som läser detta ska göra som jag: Give up your guns!

(Att denna historia skulle kunna vara sann och att revolvern på bilden någonsin har funnits i vårt hus förnekar jag bestämt! Man måste ju tänka på sitt rykte. )

Publicerat i Familj och fritid | 3 kommentarer

Snön faller

Det kom ett meddelande från wordpress.com: ”Om du anger det i settings, så kommer snön att falla på din blogg fram till början av januari!”

Men ärligt talat ser det rätt malplacerat ut med snö som drar fram över den undervattensbild, som jag har haft som sidhuvud det senaste året. Därför byter jag nu till en vinterbild ett tag. (Typ åtta månader eller så.)

Och det är definitivt åter dags att pusha för Dan Bornemarks poesi:

(Det är deprimerande att konstatera att mitt förra inlägg på sidan gjordes för mer än åtta månader sedan – det var nog inte bloggare jag skulle bli!)

Publicerat i Jag rekommenderar | Lämna en kommentar

Hur lång är din trollstav?

Är det fler än jag som tycker att meddelandena som hamnar i skräpposten har mer och mer anständiga rubriker? Förr var det rakt på sak: ”Är din p@nis för kort?” eller ”Hos oss köper du Viagra billigt!”

File:Magic wand.svg

Nu för tiden är det ofta ett betydligt mjukare tilltal. Om vi tänker oss att meningarna ovan är det som skräppostaren egentligen menar, så skriver han numera gärna:

  • ”Vill du veta hur du kan förlänga din vän med fem centimeter?”
  • ”Är du den man du önskar att du vore?”
  • ”Ser de andra männen ner på dig”
  • ”Får du den aktning du förtjänar?”
  • ”Hur lång är din trollstav?”
  • Är dina byxor för stora?”

Meningarna är fritt översatta från engelskan, och sorterade i ungefärlig ”grovhetsordning”, med den mest subtila varianten längst ner.

Orsaken till utvecklingen är givetvis det ständigt pågående kriget mellan skräppostarna och epostprogrammens antispamfilter. Förr kunde man komma igenom filtret med p@nis eller pönis, nu prövar man betydligt mer fantasifulla omskrivningar -utan att lyckas. Skräppostfiltren lär sig snabbt taktiken och anpassar sig efter den.

Ännu så länge är detta inget stort problem. (Vill jag lägga på några tum på min bäste vän så vet jag var snar hjälp finns att få, .)

Men på sikt kan det bli problem. Du kommer t ex inte undan med ”Vill du bli en bättre människa?” En sådan mening hamnar obönhörligen i skräpkorgen.

Till slut kanske jag missar något viktigt meddelande från Dalai Lama eller Påven om jag inte lusläser all skräppost!

”Vill du veta livets mening?” Ja tack, gärna, hoppsan!

 

(Den lilla bilden på sidan är hämtad från Wikimedia Commons, en databas med – oftast – fria foton och illustrationer.)

Publicerat i Åsikter | Lämna en kommentar

Den döende staden

Stadens postkontor är nedlagt sedan länge så det är svårt att få hjälp utifrån. Allt fler skyltfönster längs de två huvudgatorna är tomma eller igenspikade, bara den senaste veckan har flera affärer slagit igen och innehavarna flytt, de flesta söderut. De invånare som stannat kvar kan inte längre få tag i mat utan att företa mödosamma expeditioner ut ur staden. Detta är ett stort problem för gamla och sjuka, som inte orkar ge sig ut på vägarna. 

Banker, klädaffärer, sportaffärer slår igen, och nyligen försvann stadens sista fotograf. Det går nu inte längre att få en bild tagen om man vill ha ett nytt id-kort.

Googlar man uttrycket ”döende stad” får man upp 1 300 000 inlägg. Det första handlar om Iraks huvudstad Bagdad där, enligt artikeln, ”Alla dövar sig med sex och drömmar om framtiden.” Artikel nr två handlar om Detroit ”- Motorstaden som en gång var symbolen för bilindustrins erövring av världen.” Högt upp på listan kommer även inlägg om det sjunkande Venedig och 1300-talets Rom.

Det här handlar dock inte om Bagdad eller Detroit utan om Höganäs, som  således är i gott sällskap: ”Krukmakarstaden som en gång var symbolen för salta bad och ättiksinläggningens erövring av världen.” Numera…ja vadå?

När jag flyttade till Höganäs för 25 år sedan var det en charmig småstad vid havet, med en ruffig stadskärna och en vacker naturstrand mitt i staden. Numera är det en kal och kall stad, snart utan service. Man har satsat på gatsten och monument men misslyckats med att skapa liv. Stranden är ”utvecklad”, dvs uppgrävd, plöjd och stensatt – och omdöpt till ”Citybeach”. De gamla restaurangskjulen vid stranden, där en familj kunde äta en billig  måltid (om än av tvivelaktig kvalitet), har fått bereda plats för en modern restaurang där ingen med ekonomisk självbevarelsedrift törs gå in efter lunchdags.

Alla instämmer givetvis inte i min bild av Höganäs som en döende stad, invånarantalet växer bevisligen. Och avvecklingen av servicen är inte enbart politikernas och stadsplanerarnas fel – det är svårt att vara småstad bredvid storstad (Helsingborg). Jag är dock inte heller ensam om att vara orolig för vart vi är på väg.

Själv dövar jag mig med sex och drömmar om framtiden!

Publicerat i Åsikter | Lämna en kommentar